The Materiality of Serial Practice

A Microarchaeology of Burial

By Fredrik Fahlander

Gotarc serie B, no 23, Göteborg 2003
ISBN 91-85952-83-4

På vilka sätt kan arkeologerna lära sig av omständigheterna kring Olof Palmes begravning? Hur kan en vardaglig busskö säga oss något om social praktik och rumslighet i förhistorien? Den mikroarkeologiska metoden som anförs i avhandlingen försöker med olika exempel visa på det materiellas betydelse för det sociala livet i förhistorien såväl som i nuet. I allmänhet tänker man sig kanske arkeologi som en humanistisk vetenskap som söker att beskriva olika kulturuttryck i förhistorien. På ett plan förhåller det sig säkert så, men att skriva arkeologi handlar kanske mera om oss idag än om livet förr.Då arkeologen endast har materiella fragment att utgå ifrån har man ofta medvetet eller omedvetet använt sig av jämförelser med ’traditionella kulturer’ för att sas ’klä kött på benen’. Det är naturligtvis en mycket grov förenkling. Det innebär att nutidens förindustriella människor ses som primitiva och utan egen utvecklingshistoria. Själva idén om att tänka i termer av kulturer eller etniska grupper är även det en form av primitivism eftersom man i princip tillskriver grupper eller hela tidsepoker i förhistorien en enhetlig, förenklad världsbild.

                  Om vi istället ser förhistorien som ’splittrad’, där flera parallella världsbilder och ideologier kan verka samtidigt blir det naturligtvis svårare att skriva om en plats eller periods historia. Vår traditionella förhistoria löses upp i enstaka och generella händelser och handlingar. I avhandlingen betonas därför den utförda handlingen. Det innebär att vi kan tala om olika serier av människor som har det gemensamt att de regelbundet utför liknande typer av handlingar i tid och rum. Exempel på sådana rutiner kan vara alltifrån att jaga, hämta vatten eller blåsa i bronslurar. Seriebegreppet har ingen tid, plats eller åsikt, något som passar arkeologin väl eftersom det hjälper oss att undvika att överföra våra nutida sociala kategorier (män, kvinnor, barn, familjer, etniska grupper etc) till förhistorien. Eftersom de materiella lämningarna och spåren är arkeologens egentliga informationskälla betonas i avhandlingen det materiellas sociala roll. Som arkeologer kan vi i gynnsamma fall härleda utförda handlingar utifrån de spår dessa lämnar i natur- och kulturmiljön. Det innebär att saker och ting inte främst ses som meningsbärande, utan mer som resultat av utförda handlingar.

                  Avhandlingen kretsar kring individen och samhället, den materiella omgivningen och hur vi på olika sätt relaterar och förhåller oss till den. För att undvika att förhistorien avfolkas genom att enbart diskutera generella tendenser tas avstamp i det lokala där både det generella och det specifika tar sig uttryck. Avhandlingen utgår alltså främst från vardaglig social praktik snarare än generella strukturer. I avhandlingen exemplifieras detta med mikroarkeologiska analyser av det neolitiska gravfältet Ajvide på Gotland samt ett antal gravar från de antika grekiska stadsstaterna Asea och Tegea i Arkadien. Tanken är att begravningen ses som en serie av händelser och resultat av social handling snarare än som källa för kosmologi, religion eller social identitet.

Abstract (English)

The main concern of the thesis is the question of how to deal with matters of social heterogeneity in prehistory. A social reading of psychoanalytic theory of e.g. Jacques Lacan suggests that social heterogeneity generally is more likely than homogeneity in most social formations. It is therefore argued that the past is difficult to understand in a hermeneutical sense of the term. As an alternative approach, a general theory of social practice and materialities, a microarchaeology, is outlined. Departing from Jean Paul Sartre’s concept of seriality, it is argued that social practice is generally performed in close relation to materialities. The microarchaeological approach focuses on executed practice, that is, those actions that actually were performed. Such practice is argued to be subject to both individual agency and to more general ‘structural’ elements. From such a perspective, there is thus no need to make awkward dichotomous distinctions between, for instance, individual and structure, or emic vs. etic perspectives.

The potential of the microarchaeological approach is exemplified by two different sets of data: The Neolithic graves of Ajvide, Gotland, Sweden and the graves of Asea and Tegea in Arcadia, Greece. The first study aims to discuss social heterogeneity and corporeal subjectivation/subjection. It is argued that the so-called Pitted Ware Culture (GRK) expressed great social variability and demonstrated several significant transformations, rather than comprising a homogeneous ‘culture’. The second study concerns the place of graves in the local ‘cultural’ and ‘natural’ landscape. It is suggested that the sites chosen for burial generally depend on a matrix of structurating parameters that involves a range of aspects such as memory, ‘natural’ features, material circumstances, as well as notions of visibility and invisibility, etc. Some structurating parameters may work in concert but may also be overruled by other parameters. There can thus not be a question of simple relationships between, for instance, the places of habitation and the places of burials.